fredag 17 februari 2012

När livet vänds upp och ner.

Det har nu snart gått en vecka. En vecka sen jag Karl väckte mig med det tyngsta beskedet jag någonsin stött på.
Jag ville så gärna vrida nacken av honom, vem fasiken väcker en med ett så äckligt lågt skämt en fredagkväll?
Jag var så arg, så arg!
Sen förstod jag. Han skämtade inte med mig. Det han sa var sant.

Min älskade Pappa fanns inte mer.
Och här sitter jag nu, med 1000 frågor utan svar.
Varför? Varför denna orättvisa?
Varför min levnadsglada, pigga, välmående Pappa?

Jag är så glad över alla år vi haft tillsammans.
Alla minnen.
Allt ifrån när jag fick en femma extra att handla lördagsgodis för om jag masserade dina fötter, hur jag tjatade om att få följa med och fiska men började gråta varje gång vi fick fisk.
När jag gick i högstadiet och var tillsammans med Danne i Järbo och du hämtade mig på söndagarna så åkte vi alltid omvägen över Styttingarna och Kungsgården för att lyssna på trackslistan. Det var liksom våran grejj.
När jag har spårat ur och tappat fotfästet har du alltid varit så där perfekt hård, du har sagt vad du tycker men alltid på ett sätt så jag har förstått att det är av kärlek och omtanke.. kanske inte i stundens hetta, men alltid efteråt.

Jag är så glad att du fick vara med när mina barn kom till världen.
Jag är så glad att du fick vara med på vårt bröllop.

Jag är arg för det är orättvist, jag är ledsen för att allt liksom ska vara bara över nu.
Jag kopplar inte.
Jag försöker koppla ihop allt men det går inte.


Vi gråter, vi skrattar, vi minns.

Vi var på topp både du och jag just nu.
Jag tänker vara stark och fortsätta på topp och du kommer vara med mig.
Jag vet att du är stolt över mig och tro mig, det ska du fortsätta få vara.
Jag är övertygad om att du kommer finnas med när jag tar examen, du kommer finnas med mig varje gång mitt liv åker berg och dalbana.. Det blir bara lite annorlunda nu...

Du och jag! <3

Sommarfika i Högbo. <3

SAAB-träff i Gävle <3


Jag vill bara att du kommer tillbaka.
Jag vill inte att det ska vara så här.
Vem ska jag nu alltid lyckas ringa och väcka efter ett nattskift?
Vem ska jag nu piska mig totalt i wordfeud?
Vem ska nu gnälla på mig om jackan inte går ner över rumpan?
Vem ska nu säga att jag är fin och lyser som solen?

..... vakuum

2 kommentarer:

Lena sa...

Så himla fint <3
Jag tänker på dig varje dag.

anna sa...

<3