Att våga möta livet

Jag grubblar så mycket. Tänker så det knakar och ryker ur öronen.

När jag går runt och grubblar mig igenom dessa dagar så dyker det upp små tankemönster ibland som är värda att skriva ner och minnas i det jobbiga.

Hur jobbigt detta jag går igenom än är, och hur otröstligt det än må vara så är ju sanningen den att nu är jag mer medveten än någonsin hur skört livet är.
Det krävs kanske att det ska ske så här nära för att vakna upp på riktigt.

För nu är det ju så här.

Jag är kvar, jag lever.
Jag är en kaxig jävel med skinn på näsan men jag har även en feg sida.
Jag är spontan som oftast men kan grubbla och älta saker in i minsta detalj.
Och är det inte så att jag sviker mig själv som mest om jag inte väljer att möta livet?

Livet är vad man gör det till.
Jag har så många drömmar, så mycket jag vill göra, så mycket jag tycker om att göra men jag lägger det på den livsfarliga "någon gång i livethögen".
Mitt löfte till mig själv i denna sorg är att jag ska våga mer, göra mer, fundera mindre, leva ut, prova på, gå på magkänsla, följa ödet..
Listan kan göras lång.

Jag har gjort mitt val, jag ska vända allt det här jobbiga till min största lärdom.
Jag ska älska mig själv och älska mitt liv.
Sträcka ut min kutade rygg och sluta be om ursäkt för min existens.

Den bästa hyllningen jag kan ge min älskade Pappa är att vårda min glöd och min livslust.