Att våga möta livet

Jag grubblar så mycket. Tänker så det knakar och ryker ur öronen.

När jag går runt och grubblar mig igenom dessa dagar så dyker det upp små tankemönster ibland som är värda att skriva ner och minnas i det jobbiga.

Hur jobbigt detta jag går igenom än är, och hur otröstligt det än må vara så är ju sanningen den att nu är jag mer medveten än någonsin hur skört livet är.
Det krävs kanske att det ska ske så här nära för att vakna upp på riktigt.

För nu är det ju så här.

Jag är kvar, jag lever.
Jag är en kaxig jävel med skinn på näsan men jag har även en feg sida.
Jag är spontan som oftast men kan grubbla och älta saker in i minsta detalj.
Och är det inte så att jag sviker mig själv som mest om jag inte väljer att möta livet?

Livet är vad man gör det till.
Jag har så många drömmar, så mycket jag vill göra, så mycket jag tycker om att göra men jag lägger det på den livsfarliga "någon gång i livethögen".
Mitt löfte till mig själv i denna sorg är att jag ska våga mer, göra mer, fundera mindre, leva ut, prova på, gå på magkänsla, följa ödet..
Listan kan göras lång.

Jag har gjort mitt val, jag ska vända allt det här jobbiga till min största lärdom.
Jag ska älska mig själv och älska mitt liv.
Sträcka ut min kutade rygg och sluta be om ursäkt för min existens.

Den bästa hyllningen jag kan ge min älskade Pappa är att vårda min glöd och min livslust.

När livet vänds upp och ner.

Det har nu snart gått en vecka. En vecka sen jag Karl väckte mig med det tyngsta beskedet jag någonsin stött på.
Jag ville så gärna vrida nacken av honom, vem fasiken väcker en med ett så äckligt lågt skämt en fredagkväll?
Jag var så arg, så arg!
Sen förstod jag. Han skämtade inte med mig. Det han sa var sant.

Min älskade Pappa fanns inte mer.
Och här sitter jag nu, med 1000 frågor utan svar.
Varför? Varför denna orättvisa?
Varför min levnadsglada, pigga, välmående Pappa?

Jag är så glad över alla år vi haft tillsammans.
Alla minnen.
Allt ifrån när jag fick en femma extra att handla lördagsgodis för om jag masserade dina fötter, hur jag tjatade om att få följa med och fiska men började gråta varje gång vi fick fisk.
När jag gick i högstadiet och var tillsammans med Danne i Järbo och du hämtade mig på söndagarna så åkte vi alltid omvägen över Styttingarna och Kungsgården för att lyssna på trackslistan. Det var liksom våran grejj.
När jag har spårat ur och tappat fotfästet har du alltid varit så där perfekt hård, du har sagt vad du tycker men alltid på ett sätt så jag har förstått att det är av kärlek och omtanke.. kanske inte i stundens hetta, men alltid efteråt.

Jag är så glad att du fick vara med när mina barn kom till världen.
Jag är så glad att du fick vara med på vårt bröllop.

Jag är arg för det är orättvist, jag är ledsen för att allt liksom ska vara bara över nu.
Jag kopplar inte.
Jag försöker koppla ihop allt men det går inte.


Vi gråter, vi skrattar, vi minns.

Vi var på topp både du och jag just nu.
Jag tänker vara stark och fortsätta på topp och du kommer vara med mig.
Jag vet att du är stolt över mig och tro mig, det ska du fortsätta få vara.
Jag är övertygad om att du kommer finnas med när jag tar examen, du kommer finnas med mig varje gång mitt liv åker berg och dalbana.. Det blir bara lite annorlunda nu...

Du och jag! <3

Sommarfika i Högbo. <3

SAAB-träff i Gävle <3

Jag vill bara att du kommer tillbaka.
Jag vill inte att det ska vara så här.
Vem ska jag nu alltid lyckas ringa och väcka efter ett nattskift?
Vem ska jag nu piska mig totalt i wordfeud?
Vem ska nu gnälla på mig om jackan inte går ner över rumpan?
Vem ska nu säga att jag är fin och lyser som solen?

..... vakuum

Brills

Var hos optikern och kollade synen idag och beställde två par nya glasögon.
Det behövdes verkligen.
Dock kan jag numer gå under kategori tant då det blev progressivt.
Jag gick till smarteyes denna gång och personalen var supertrevlig och jag hittade två par bågar.
ett par gröna och ett par röda.


Igår var jag och gjorde tuberkulinprov och i morgon ska jag läsa av det och se om jag behöver vaccineras eller inte.

Jag har även bokat en läkartid för att få plocka bort den stora obehagliga trådknuten som plågar min navel efter bråckoperationen.
All tråd skulle lösa upp sig själv men någonstans har det ju tydligen gått snett. Som vanligt då när det gäller mig.

I morgon ska vi påbörja rapportskrivning och jag har suttit som besatt och letat artiklar i olika databaser.

Det är snorkallt och jag längtar efter våren och sommaren.

Nu ska jag samla mina krafter och hämta mina barn. Sen åka till reagatan och lämna av älskade gammelpärlan och käka lite körv mä brö, dä gött dä!