Möten. Sådana där iaf jag inte tror sker.
På bussen. En dam kliver på vid samaritehemmet.
Jag lyssnar på musik. Tittar ut på regnet.
Hon sätter sig mittemot. Tittar på mig. Säger något.
Jag tar ur hörlurarna och ursäktar mig och hon säger det hon sa igen.
-"Lille vän. Vad är det som plågar din själ så?"
- Oj, ja.. jag vet inte
- Jag har aldrig sett ett par så sorgsna ögon, du lider verkligen.
Vid det här laget insåg jag ju att det var kört. Hon läste mig rakt av.
- Ja, jag lider. Jag mår skit rent utsagt, av så många olika anledningar att jag varken vet ut eller in vad jag ska ta vägen med mig själv.
- Jag ser det, du måste gå till botten. Ta reda på vad som tynger dig, rensa bort det som suger ut din energi och göra det som känns bra för dig, inte det som kan tänkas kännas bra för andra.
Genomskinlig. Det var otäckt. Men nog har hon rätt denna okända kvinna som läste mig som en öppen bok.
Och detta är ju precis sådan som jag är och alltid har varit.
Jag glömmer mig själv i hopp om att göra andra nöjda.
Jag går i samma fälla gång på gång.
Kommer upp på fötter igen och lyssnar på mig själv.
Sen går jag tillbaka i samma mönster.
Det är inte konstigt att jag jämt får höra att jag är så stark och duktig.
Det är ju det jag i regel utstrålar.
Sen så kommer dom mötena som idag. Jag blir genomskådad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar